…det är så natten till idag utvecklade sig till… Eftersom jag är medial så blir mitt liv ibland som i ”sjätte Sinnet”, inte så att jag ser andarna eller vad man ska säga lika tydligt som Osment-Haley’s karaktär i filmen, de är mer suddiga i formen och ibland bara känner man att de är där, och det är sällan jag behöver hjälpa någon över till andra sidan, men det händer…och så var det i natt…En liten busig flicka i 5-6års åldern kom och började busa runt, drog av täcket, fnittrade och lekte…gulligt…men otroligt störande, eftersom att hjälpa andar kl 03.24 på morgonen inte är riktigt vad jag vill göra just då.
Jag har sovit uruselt den senaste veckan, så jag ville bara sova, sova, SOVA!! Men nee-eej, det ska man inte få lov till….är det meningen att jag ska gå runt med ögonlock tunga som bly?? Jag blir trött, disträ och lika lättantändlig som en badbalja med nitroglycerin…
Hursomhelst, så efter 30-40 minuter eller så (tidsuppfattningen är ju helt fucket upp i och med sömnbristen så det kan ha varit längre eller kortare tid…) fick jag äntligen flickan att gå in i ljuset, min egen lilla flicka av kött och blod som sov i min säng, sussade så gott och märkte absolut ingenting. Snacka om att jag var avis…
När jag väl lyckades somna om, så var det nästan dags att gå upp…och då jag tränar kampsport och yoga ca fem dagar i veckan och strechat dåligt så kände jag mig ungefär hundra år gammal….seg och stel… himla tur att min pojkvän inte såg mig sådär, hade väl skrämt livet ur stackarn…hahaha!!
Nu ska jag i alla fall till en föreläsning och försöka hålla mina ögonlock uppe med dubbelhäftande tejp, lägg därtill en cola och en snickers så är jag nästan fit for fight, hehe:P
Pretty much hooked on snickers now adays…

Så himla skönt!! Ungen är i säng, efter en nyligen påbörjad försöka-var-uppe-lite-till-trots-period….Hon vill absolut INTE gå och lägga sig, man kan ju missa något?? Och kommer på mängder av svepskäl för att inte sova just då; behöver en ANNAN napp, är törstig, behöver gå på tolattten, nej, ett ANNAT gosedjur, vill ha min katt! och när inget annat fungerar så kommer krokodiltårarna och ett : MEN JAG ÄR SÅ HUNGRIG MAMMA!!! För hon VET att jag inte kan neka henne mat…det vore hemskt! Vilket jag faktiskt till mitt försvar kommer ha mycket svårt att neka henne, då det rent antroprologiskt är så att mat är kärlek, man ger sitt barn mat annars dör de, så det är en nedärvd del av mig som reagerear och tar över när hon säger att hon är hungrig, och hon får mat. Med andra ord, jag vet att hon vet att jag känner så och det utnyttjar hon till fullo. Taskigt men sant.
1-0 till henne!
Tänkte på det med, det där med barn och uppfostran…mötte en mamma och hennes mycket arga barn idag hos tandläkaren och mamman skrek åt barnet, som i sin tur hade ett tonläge som skulle få Luciano Pavarotti att bli grön av avundsjuka, att ”varför måste jag skämmas för dig överallt!!” och hon slet och drog i det stackars barnet att det rent gjorde ont i mig…varför säger man så till sina barn?? Visst får man bli arg på sina barn om man tycker att de uppför sig illa, men det där var inte barnets fel, det var mammans. Barnet skrek högt, ja, barnet trotsade, ja, men behöver man kränka barnet genom att slita och dra i det och sedan lägga all skuld och ansvar på barnet?? Nej. Man har som förälder ansvaret att bära ansvaret för hur olika situationer artar sig, eftersom ett litet barn bara gör som föräldrarna gör, det samspelar. Fungerar samspelet dåligt, ja, då blir det som med pojken och hans mamma. Det är hon som ska ändra sitt beteende, då kommer pojken automatiskt att följa henne. Kids don’t do as they are told, they do what you do.
Jag kan bli skitförbannnad på min lilla tjej om hon vaknar mitt i natten och illvrålar eller om hon trotsar något fruktansvärt, men då lägger jag aldrig skulden på henne, jag säger inte att ”se! det här är ditt fel! Det är på grund av dig jag gjorde si eller så!” utan jag kan skälla och bli tvärarg, säger saker som ”men nu får det fanimig vara nog! Det räcker!!” men jag säger också att jag är trött och frustrerad på situationen, inte henne, och att jag därför reagerade som jag gjorde, men att jag nu har lugnat ner mig igen ska ta det på ett annat sätt, för sättet jag gjorde det på var helt uppenbarligen jävligt fel…
Man måste tillåta sig att bli arg, barnen lär sig att man inte är en robot som klarar precis allt med ett ständigt leende på läpparna, och kan därmed växa som personer och individer och de lär sig var de har sina föräldrar. Då vet de också vad de INTE ska göra, eller exakt HUR de ska göra om de VILL göra en pissed off… Men det är skillnad på att bli arg och på att lägga över ansvaret på barnet/barnen.
Mitt ex blir fortfarande förbannad och slänger luren i örat på mig nästan, när han drar dravlet att ”du gjorde si, därför gjorde jag så!” och jag kontrar med att ”du, ta ditt eget jävla ansvar och lägg inte allt på mig! Det är inte bra mitt fel att det blev skilsmässa, det var ditt också! It takes two to tango, remember??”

Appropå ansvar, nu när vi ändå är inne på ämnet… Jag har som nämnt tidigare upplevt en del dysfunktionaliteter i min barndom och i mitt liv. Vad gäller min barndom, lägger många skulden på vår knasiga och ibland helt galna och samtidigt emellanåt fina barndom på vår mor…. Hon har fått ta mycket skit från många håll och kanter. Rättmätigt ibland, visst, men vår far har ju inte varit världens trevligaste alla gånger heller, han har ju haft lika mycket del i det hela som mamma, eftersom de bägge två är föräldrar till oss barn.
Bra förebilder har de ju varit bägge två; vi vet hur man INTE ska göra. Man ska inte slåss- då blir det cellen och den andra får ont och ser för jävlig ut.
Man ska inte dricka- då kan man tappa kontrollen över sig själv och skada andra och sig själv.
Man ska inte säga till baren att det är deras fel att mamma och pappa håller på att slå ihjäl varandra- det blir inte bra på något sätt, ens självkänsla tar stryk så in i norden.
Man ska inte säga till sina barn att de äter för mycket och påpeka detta jämt och ständigt- då utvecklar barnen en skev självbild och anorexia/bulemi.
Man ska inte dalta med ett barn och misshandla resten på olika sätt- djup syskonavundsjuka, dåligt självförtroende, mobbning och sociala svårigheter blir resultatet
Man ska inte säga till barnen att de var misstag och att de är oälskade- det gör att man utvecklar grava anknytnings-och tillitsproblem senare i livet.
Missförstå mig inte, jag tycker bra om mina föräldrar, jag förstår att de har handlat utifrån sina egna skeva premisser. Vilket inte alla förstår, tyvärr…Mina föräldrar är ju bara en produkt av sina föräldrar, vilket gav mig en tankeväckare häromkvällen, för det är inte många som har tänkt det steget. Mina farföräldrar har jag aldrig träffat, de dog innan jag föddes, min pappas fosterföräldrar var hemska varelser som misshandlade och kränkte min pappa under hela hans uppväxt där, innan dess bodde han på ett av Sveriges värsta barnhem- han är en av alla stackars barnhemsbarn som under 1950-talet blev systematiskt misshandlade av staten. Förklarar hans beteende, men INTE försvarar. Eget ansvar, som sagt.
Min mamma, som har varit en väldigt udda person med starka narcissistiska och sociopata drag och tills nyligen oupptäkt ADHD, kan inte bära allt ansvar för hur min och mina syskons liv såg ut när vi var små. Hon har en mor, som man faktiskt kan skönja många liknande drag hos och som, om hon bara hade engangerat sig lite mer i min mamma och stöttat henne, sett till att hon fick rätt hjälp som liten, antagligen hade kunnat förändra delar av hennes beteende till det bättre.
Men min mormor har alltid varit den som ska vara i centrum. Hon har alltid kuvat min mamma och allra pliktskyldigast tagit hand om oss barnbarn emellanåt. MEN, bara vi barnbarn från hennes dotter, inte hennes barnbarn från hennes son. Det barnbarnet har hon alltid hyllat, superbra för henne, verkligen, men lite missunnsamt för oss andra…
Vi på mammas sida var alltid de jobbiga, de stökiga och ouppfostrade barnbarnen. Mycket sällan har jag hört att mina föräldrar har fått stöd eller komplimanger för oss barn. Nästan aldrig har vi fått höra något positivt, oftast bara negativitet, pikar och elaka kommentarer, så vad har då inte vår mamma fått höra under sin uppväxt?? Undra på att hon är som hon är…
Går man då ännu längre tillbaka, till min gammelmormor, för att följa spåren där, så finner man inte samma beteende hos henne. Min gammelmormor kunde vara sträng,absolut, men ändå kärleksfull. Så min kära mormors narcissistiska talanger är nog en medfödd förmåga som dessvärre hade stor inverkan på både min mammas och oss barn under våra respektive uppväxtår.
Min mormor har alltid sett sig själv som bättre än sin dotter och sina barnbarn, vi har alltid bara varit statister i pjäsen om Hennes Liv, och var/är endast till för att visa upp hennes goda sidor.
Gör hon fel (Gud förbjude!!) så får man inte prata om det, då ska man bara stryka ett streck över det hela, problemet löst. Även om hon skulle ha sårat en djupt in i själen, vilket hon gjorde mig en gång, så var det bara ”jaja, nu pratar vi inte mer om det! Jag var iväg och reste i somras…bla,bla, bla…” vilket innebär att jag inte litar ett skit på damen. Hon kan vara snäll och trevlig, men hon är aldrig intresserad av någon annans liv.
Det låter hemskt, nu när jag läser igenom det, det låter ju fruktansvärt! Men vad fan, det är sant. Har faktiskt inte sett det ur det här perspektivet tidigare…men det skapar förståelse för mångt och mycket, även om det i sin tur skapar nya tankegångar och funderingar…
Hmmm…liten tankeväckare… och appropå väckare, så har min lilla pingla mardrömmar och jag måste avsluta här för att komma till hennes undsättning!!

Solong folks!

…så är det dags för föreläsningar och seminarier igen….
Kalaset i helgen gick jättebra, många gäster, mycket bus och mycket lek:) Precis som det ska vara.
Men det är skönt att det är över nu, är en smärre pers för någon med smutsfobi att ornda kalas där man VET att det kommer bli stökigt och smutsigt… Men jag överlevde!! Flickan hade roligt och såg nöjd ut, vilket var huvudsaken:)
Men nu måste jag dra, ha det gött everyhopa!
See ya later!

Lyssnar på Bruce Springsteen och Floggin Molly medan jag pluggar inför tentan på fredag…samtidigt som ena katten har börjat löpa och man önskar att man aldrig hade skaffat kräken från första början…
Okej, man tycker synd om katten, men seriöst, kan de inte vara tystare?!? MÅSTE de jama sådär HELA tiden?? Nä, nä, nä, Moder Jord, eller Gud eller vem som nu skapat katten, det där får ni nog göra om! Jag vill reklamera min katt, hon låter för mycket!!! Gör om, gör rätt.

Lillan är på dagis och har trevlig nog börjat anamma svordomar lite här och där, var hon nu snappar upp dem?? Visst, jag kan svära en del, men alla de där grodorna som hoppar ur hennes mun har jag då INTE lärt henne!! Så jag har fullt sjå att förklara för lilla damen att man kallar inte folk för korkskalle, tjockis, fetknopp, dumskalle, skitstövel och så vidare… Att det där är ord man inte får säga, för då blir människor ledsna, och ingen får säga så till henne heller. Då måste hon säga ifrån till mig eller någon annan vuxen hon litar på.
Jag hoppas hon lär sig det snart, för just nu känns det som om jag går på repeat hela tiden: ”nej, så får man inte säga, därför att…”
”Men varför finns orden då, mamma?” är ett exempel på frågor som kommer som ett brev på posten, tja…vad svarar man på det?? Jag försöker förklara att det antagligen var någon som var väldans arg på någon, någon gång som kom på de där dumma orden och att de har stannat kvar, men att bara för att de finns, betyder det inte att man ska använda dem.
Jag menar, det finns kärnvapen, men inte fan går man och spränger folk och fä i bitar för det och riskerar att utplåna stora delar av jordens liv…den förklaringen får i och för sig vänta tills hon är runt femton eller så, den där om kärnvapen alltså…
Min lilla älskling! Det finaste som finns i Universum! Hon fick ett Alla-hjärtans-dag kort av mig i morse, med två gulliga kattungar och hjärtan på, som jag trodde hon skulle tycka var fin, men hon undrade istället varför katterna på bilden var ledsna… hmm..I did NOT see that coming…varför ger jag henne ett kort med ledsna kattungar, var jag arg på henne?? Hade hon gjort något galet? Var det för att hon inte ville lägga sig igår?? Öh??? Neeej…jag tyckte det var ett fint kort, med gulliga kattungar, hade inte en tanke på att de såg ledsna ut!! Herregud, det SÅG jag inte ens! Så nej, du har inte gjort något fel, lilla hjärtat, det är alla hjärtans dag, och jag ville ge dig något fint, för jag älskar dig!
Shit, Sherlock, skärpning! Har man en tre-åring-to-be in da house, så MÅSTE man tänka på att de ser saker ur ett helt annat perspektiv än man själv!! Hon har till exempel blivit rädd för badkaret och dammsugaren, tänk om hon åker med ner i avloppet, eller in i dammsugaren?? Hu, så läskigt!!
När ska jag lära mig?? I och för sig, NÄR man väl hunnit lära sig en utvecklingsperiod så kommer nästa, hahaha:P
Den lilla gosan, så underbar!!

Nåväl, måste fortsätta med studerandet nu, behöver hjärntvätta mig lite med sociologiska termer… wonderbar…:P
Längtar till i eftermiddag när lilla loppan kommer hem från dagis, då ska vi åka lite pulka innan vi går in och bakar en extra kladdig kladdkaka, sen i kväll kommer min älskade P hem på middag:D
Så det blir min Alla Hjärtans Dag; mina båda stora kärlekar och god mat med smaskig dessert!!
Hoppas alla ni andra där ute också får en fin Valentine’s Day!

Det har blivit ett helvetes bloggande denna vecka, men jag har haft tid, då jag har vabbat, själv varit sjuk och dessutom inte har några tv-kanaler att fördriva min tid med…Nej, det är sant! Jag har varit utan tv-kanaler i över 1 år snart, och det går bra:) Jag har inte dött!! Visst, i början hade man allt lite ångest och var rastlös, man är ju så van vid att bara knäppa på dumburken och vips, så har man underhållning! (behöver väl inte nämnas att min sambo-to-be INTE går med på kanal-fri tv när vi väl flyttar ihop…He’s too hooked on TV, man…)
Men jag tycker numera att det bara är superskönt utan, även om jag ibland kan tycka att det hade varit kul att kunna se på tv, när alla läxor är gjorda, lillan sover, disken är diskad, det är städat, och man har läst varenda bok i bokhyllan minst två gånger likaså alla tidningar, inklusive dassboken…men det är så att antennen till hyreshuset där jag bor är paj, alla andra måste ha en bordsantenn, jag har då inte skaffat en sådan, eftersom jag i min naivitet trodde att hyresvärden skulle fixa problemet, vilket han inte gjorde…trots många, många påminnelser…. Han är inte den snabbast här i världen ska jag kanske påpeka…tog mig fyra månader och två varningar från Hyresgästföreningen innan han lagade fönstret i lillans sovrum, som inte gick att stänga och dessutom öppnades innåt (vilket idiotisk idé: öppna fönster INNÅT!!) vilket med andra ord blev att det blåste upp med jämna mellanrum och drog värre än en tornado på en campingplats, gissa om det blev kallt där inne!!
Det var först när jag påpekade det faktum att skulle nu fönstret blåsa upp när det stormar ute under hösten, och min lilla flicka är där inne och leker ett obevakat ögonblick, kan hon faktiskt få ett fönster i sitt lilla huvud alternativt stora glasbitar över sig, vilket de nog inte vill ha på sitt samvete, för jag skulle inte låta mig nöjas med en ursäkt, jag skulle bli mordisk och ta hämnd på alla sätt och vis om min lilla dotter skulle skada sig allvarligt på grund av någons underlåtenhet att göra bostaden säker. Jag har satt i pet-skydd och lås på kniv/saxlådor och sett över mitt hem så gott jag kan, men fixa fönster är inte min grej liksom
Men vi snackade tv förut, javisst ja…nej, det blev inte av att jag köpte nån bordsantenn, och nu har jag vant mig av med tv-tittandet. Jag kan titta på film, eller myrornas krig… Mina vänner, plus min pojkvän skulle inte stå ut, hur de nu vet det om de aldrig har testat förut…Det är faktiskt inte så svårt, egentligen. Man sätter helt enkelt inte på tv:n, man slipper påverkan från skräpreklam, dåliga såpor, ännu sämre serier och totallöjliga ”live-dokusåpor (sopor.
När jag är hemma hos kompisar, familjen eller så, så är tv:n ALLTID på, men ingen tittar på något särskilt, den är bara på. Varför??
Jag upplever det som väldigt störande med alla ljud och alla reklam. Man får ett annat perspektiv när man inte ser på tv. Likaså har jag inte facebook heller. Allt jag har i mediavärlden är min mail och min blogg. That’s it, sen behöver jag inte mer.

Hur som helst, nu sitter jag här och bloggar, eftersom min lilla flicka nyligen har åkt hem till sin pappa för helgen och jag har inget bättre för mig…jag behöver skriva av mig mina tankar…brukar hjälpa mot den seperationsångest jag har över att lämna ifrån mig min guldklimp.
Och folk som säger att ”jamen, tänk när pappan har henne varannan vecka, det blir väl ändå skönt!” Skönt??!! Vaddå ”skönt??!! Har man den inställningen borde man inte få ha barn! Okej, jag kan förstå att det kan vara bra med avlastning, man kan koppla av på annat sätt, på så vis är det skönt, men man går ju runt med en djup längtan alla timmar och sekunder hon är borta!! På vilket sätt är det skönt??
Skaffar man barn så tar man hand om dem. Man skaffar ju inte barn för att bli av med dem. Varför då ha barn om man nu tycker att det är jobbigt hela tiden och det är så skönt när de är borta??
Det går inte ihop i min hjärna!!Inte alls!! Jag har skitsvårt att slappna av, mitt hjärta är itu, den andra halvan är inte med mig!! Den är hos sin pappa!!! Jag vill ha hem henne NU, pronto!! Det är så tomt och tyst utan hennes härliga skratt, hennes utbrott om katterna inte vill leka med henne eller om hon råkar befinna sig i en trotsperiod, hennes lilla sätt att säga ”mamma”…
När hon var hos sin pappa i julas, i fem dagar, blev jag så stressad att jag knappt kunde sova och min mens uteblev. Tog hela januari för kroppen att återhämta sig från den chocken och jag var tvungen att inhandla lugnande örtdroppar! Jag skämtar inte!! Psykfall tänker en del, fixa hjälp tänker andra, men jag har aldrig någonsin tidigare lämnat ifrån mig min dotter så länge!! Jag har skaffat barnvakt högst ett par timmar ca 5 gånger på 3 år, barnets far har henne 38 timmar varannan vecka…
När vi bodde ihop flickans första två år var det jag som fick ta allt ansvar för henne, han tog knappt i henne, lekte inte med henne, gick inga promenader, inget tröstande, inget matande…
Så jag litar inte på människan, ska jag då lämna min skatt i hans vård en hel vecka, någon som inte ens kan ta hand om sin egen hygien alla gånger?? (Not kidding!)
Aldrig i livet!! När hon kommer hem på söndagskvällarna är hon ett litet smutsigt och tovigt troll; kläderna och hela hon är smutsiga, håret är tovigt och kläderna samt unge stinker av mögel och rök… så det blir tvagning av ALLT inklusive barn.
Pappan har fått åtskilliga tillsägelser av mig, jag påpekar gång på gång att det och det behöver åtgärdas!! men det slutar med tråkiga diskussioner som inte leder någon vart.
Han HAR gjort vissa förbättringar, det har han och han gör antagligen sitt bästa för att vara en bra pappa med hans måttstock mätt…
Flickan HAR roligt där, hon får mat och vätska, så där är det inga problem, men HYGIENEN…
Han röker tack och lov inte inomhus, vad han säger i alla fall, men det ÄR fuktskador i huset och jag misstänker att han röker lite inne när hon inte är där, annars skulle hon inte lukta så illa när hon kommer hem…
Sedan överstimulerar han henne, påstod en gång, när jag sa att hon vilade middag att ”det gör hon minsann inte hemma hos mig! Det är nog för att hon har tråkigt hos dig…”
Jaaa du, pucko…2-3åringar brukar ju somna när de är uttråkade, har inte ALLS med att göra att hon är liten och kanske BEHÖVER sova middag?? Neej, kan väl ändå inte vara så!!
Han å sin sida hittar på massor av stimulerande grejer, superbra att hon får hitta på saker som jag inte alltid har råd med, men jag får hem ett utmattat barn med mardrömmar som biter på naglarna och klamrar sig fast vid en de första två-tre nätterna…skitkul, hörru!!
Barn dör inte direkt av att inte åka till busfabriken varje helg… inte sist jag kollade i alla fall…
Jag har ju inga tv-kanaler, så jag kan ju inte stimulera henne på det viset heller… Ack, jaaa, jag dåliga mor som inte stimulerar mitt barn….
Och vet ni vad?? Jag har regler!! Jo, det är helt sant!! Jag försöker aktivt förstöra mitt barns liv med REGLER !! Har ni hört något så tokigt!! Mitt barn borde ringa BRIS, för hon få inte alltid som hon vill, hon får inte kleta snor på tröjan eller väggar, hon får inte spotta inomhus eller slåss, hon får inte kasta ner katterna från balkongen och inte heller rita på väggar eller golv.
Och hon får hjälpa till!! Japp, så sant som det är sagt! Jag ber henne plocka upp efter sig, att kasta papper och skräp i papperskorgen och att städa sitt rum.
Visst köper jag presenter till henne emellanåt, för jag känner för det. Pappan å sin sida, misstänker jag utöver att han känner för det, även försöker ”köpa” hennes kärlek (som han redan har) med presenter, eftersom han inte är så närvarande i hennes liv på andra sätt…
så visst, dåliga egenskaper och dårskaper till trots, älskar han henne och finns där för henne på sitt sätt, och det är jag tacksam för, även om det inte alltid är så trevliga sätt, ur min synvinkel, med illaluktande kläder och ett trött litet barn, eller hans prestigekrig om hur mycket pengar han lägger på henne.
Har hört att han gjorde precis samma sak med sitt andra barn…han har tyvärr inte riktigt förstått det där med att kärlek kan inte köpas för pengar. Det är något man får, inte något som man kan hitta på ICA Maxi eller LIDL.
Och hennes kärlek har han redan, han måste bara öppna ögonen och se det! Hennes kärlek, hennes villkorslösa kärlek till oss föräldrar, det är det som lyfter hela min värld, varför skulle jag tycka det skulle vara skönt att vara utan den???

Intressant dag i skoln idag…vi hade seminarie om etablerade och outsiders, vilket resulterade i en diskussion om segregeringen i Sverige. Det var väldigt spännande att höra om folks inställningar till olika bostadsområden och känslan av att vara invandrare i Sverige. Vad möter man som nysvensk? Varför ser sig människor som är födda i Sverige av utlandsfödda föräldrar sig som invandrare?? De har ju aldrig invandrat i Sverige, de är ju födda här. Men som de förklarade; de ses inte som svenskar av samhället, född här eller ej. Men varför är det så?? Är vi så präglade av svartt och vitt att vi inte kan acceptera någon med ett annorlunda namn som svensk? Jag ser mina vänner som har utländsk påbrå som svenskar, har inte tänkt tanken att INTE göra det. Jag själv är född i Sverige, mina föräldrar och deras föräldrar likaså, min släkt har bott i Sverige sedan 1700-talet, men i grund och botten kommer vi från Irland och Belgien. Gör det mig mer svensk än 2:a eller 3:e generationens infödda svenskar?? Var går gränsen?
I ett mindre samhälle ses man inte som en ortsbo förrän man har bott och ynglat av sig i minst tre generationer, gäller samma här också, med invandring?? Och det här med småsamhällen, jag har bott i en mindre by i 10 år, tills jag flyttade förra året, och snacka om småby-mentalitet! Jag fick skulden för allt ovanligt som hände i byn, särsklit av grannen, som troligtvis var inavlad i den där byn- ”gräsklipparmannen på andra sidan häcken”. Min egen etikett på honom, han som såg sig som en självutnämnd sheriff, men han gick bet på mig, för jag är tappad bakom en vagn, jag HAR något innaför pannbenet och jag vet hur det ska användas! Men i den byn, ar det verkligen så att man inte fick ta del av gemenskapen som grannarna hade, för man var inte en av dem…. tråkigt men sant… nu bor jag i en större liten by, men med nästan samma mentalitet… Varför ska det vara så? Varför denna ”Midsommer”-mentalitet??
Något att fundera över…